Jävla skit

Snart åker vi in till sjukhuset igen, jag hoppas att de har något mirakelmedel för att stoppa den här floden. För nu gör det så ont att jag gråter varje gång jag går på toa. Tre gånger hittills idag, nu senast bröt jag ihop fullständigt. Jag vet att det inte hjälper men jag orkar inte vara stark just nu. Tack och lov får jag ändå sova på nätterna trots smärtan, kroppen är väl så slut att den inte orkar kämpa emot.

Jag tror inte att jag pallar med den sista behandlingen. Min kropp klarar inte av det här en vända till. Förhoppningsvis kommer de fram till samma sak på sjukhuset. Någon stans måste man ju dra en gräns, inte så stor mening med att behandla om jag ändå inte kan göra mer än ligga på soffan. Och mer eller mindre sova bort dagarna.

Så även om Campto har gett resultat – vilket vi ju inte ens vet än – så tror jag att vi får ge upp den behandlingen.

Tuff tid

Nu har det varit lite jobbigt lite väl länge tycker jag. Illamåendet ger sig inte så lätt. Det är inte så att jag inte kan äta alls, men det är väldigt svårt att dricka så min hud ser ut som om jag är 70 minst. Och jag börjar misstänka att åtminstone en del av kliandet hänger ihop med det. När jag dricker blir jag ”full i magen” och lätt illamående på grund av det, och så kommer ”sniglarna” som ett brev på posten. Eller snailmail kanske :)))

Medicinsmaken fortsätter att hänga tungt över allt jag äter och även mellan målen kommer små ”doft/smak-moln” av medicin farande genom näsa och mun, Näsblodet fortsätter, även denna behandling bryter ner slemhinnorna med andra ord. Och det är ju vad ”sniglarna” är också. Döda celler från slemhinnorna. Myyyys… Svaga muskler kvarstår också för tillfället.

Nu är det ju bara någon vecka sedan jag fick behandling så jag ska inte gnälla. Förhoppningsvis får jag en härlig Kristi Flygare, vi ska jobba med transporten och fixa till det värsta med den. Och vädret är ju fantastiskt, värsta sommarvärmen! Man får inte glömma att själva innebörden i ordet ”kamp” eller kämpa” är ju att det kommer att vara svårt och jobbigt, så man får passa på att se de glädjeämnen som finns!

Stenhammarskolans insamling fortsätter rulla på, här kommer länken igen om någon missat den: Insamling Många bäckar små…

Campto

Det är lite tidigt än att avgöra biverkningarna, men jag kan ju berätta hur behandlingen gick i alla fall. I måndags fick jag min första dos av Campto. Jag fick lite synrubbning en kort stund av behandlingen men blodtrycket höll sig i schack. Innan vi ens hunnit från sjukhuset började jag svettas, men i övrigt kände jag mig lite piggare än vanligt. Väl hemma fortsatte svettningarna ett tag, sedan blev jag trött men inte så att jag somnade direkt. Jag kunde äta ordentligt med middag men som vanligt lade jag mig tidigt.

På natten när maken kom in så vaknade jag till och kände mig illamående. Framåt småtimmarna försökte jag äta lite torkade äpplen som jag har på nattduksbordet och när klockan ringde masade jag mig upp. Frukost kände jag direkt att det var helt uteslutet och jag vågade inte ta min medicin mot illamående eftersom jag hade fått dropp mot det under dagen. Efter att jag borstat tänderna kom äppelbitarna upp igen och jag fick lägga mig i sängen. Det blev en extremt kort arbetsdag då jag blev skjutsad in vid 20 i 9 och lämnade igen vid 20 över 11, men jag hann i alla fall riva av min lektion, med stöd av vikarie som mina kära arbetskamrater satt in för säkerhets skull.

När jag så kom in till sjukhuset för behandling 2 beslöt de att bara ge mig dropp i form av saltlösning + mot illamående och Betapred intravenöst. Inga cellgifter den gången, och så lade de upp en ny plan för att jag inte ska bli illamående. Jag fick också stränga order om att ta mina Metoklorpramid även om jag har fått annan medicin mot illamående. Full dos de närmaste dagarna och sedan trappa ner.

Lättare klåda och pigmentfläckar hänger kvar. Det känns också som att håret på armarna har vuxit till en skog, men det kan vara att armarna är mycket smalare än förut som ger mig den känslan. Men 2 cm långa hårstrån på armarna är jag rätt säker på att jag inte haft förr. 🙂

Resultat

Tja, min hypotes stämde ju inte kan man ju lugnt säga. Datortomografi visar ingen förändring alls i tarmen, bukhinnan och äggstockarna. Det var de goda nyheterna. I lungorna, levern och mjälten ser man små förändringar. Inte stora, men en liten ökning av metastaser. Det betyder byte av behandling.

Nu kommer man att testa ett annat gift med ursprung i ett kinesiskt träd: Campto. Vanligaste biverkningen är…tadaaaa…diarré. Det är vi ju vana vid nu. Det ska visst vara större risk för att tappa håret också, men det är ju ett mindre problem. Mycket kan man säga om mig men ytlig är jag inte (längre).

Läkaren gav mig ett recept på lite starkare Alvedon mot smärtan i tarmen, som det blir mindre risk för att den maskerar feber. Jag kommer väl som vanligt inte ta mer än nödvändigt. Blåmärkena var inget att oroa sig för, det är huden som är lite känsligare på grund av cellgifterna. Mina värden är fortfarande bra (SUPERWOMAN). Pigmentförändringarna (fräknar i hela ansiktet) har också med cellgifterna att göra och jag behöver inte bekymra mig för solexponering (mer än vanligt).

Så – måndag börjar vi om igen med nya gifter, 4 behandlingar varannan vecka och sedan en röntgen igen.