Världen krymper

På många olika sätt, såklart, men nu håller vi oss här hemma. På övervåningen. Sängen är uppe, med specialmadrassen. Maken riggar successivt så att allt ska bli till det bästa för mig, men det krävs lite ”trial and error” innan allt blir tip top.

Natten var bra, lite drogad och osammanhängande, men det brukar ju betyda att jag sover. ???

SSIH var här i förmiddags och tittade till mig samt fyllde på med sprutor. När jag kommit över till dagsängen åt jag två pizzaslices till lunch (normalstora), sedan lade vi mig på sida för att avlasta de begynnande liggsåren. Maken masserade lite enligt instruktionerna från sköterskan och jag tror faktiskt att jag lyckades slumra till lite trots att andningen blev svår. Nästan en timme låg jag, och nu har vi precis hissat upp mig för att jag ska blogga lite och sova lite innan middag. Men jag känner direkt i rumpan när jag sitter upp, så nu ska jag försöka hitta en schysst ställning för sömn.

Sova, sova, sova

Ni har säkert listat ut att morgonen var trött. Men nu är maken på löprunda och för tillfället är jag vaken så jag skriver det jag orkar. Frukosten intogs nere, förhoppningsvis för sista gången. Jag får upp sängen mellan elva och ett i morgon, så vi låter mig gå tillbaka till min egen säng efter morgonbestyren. Eventuellt lägger vi på specialmadrassen som arbetsterapeuten kom med i förmiddags så att jag får hjälp med det onda i rumpan. Om det går att få den att ligga bra. Så får maken hjälpa till med frukost och medicinen.

Jag har verkligen legat på om sängen så jag är himla nöjd med att få upp den hyfsat tidigt. Varje gång jag tänker på att ta mig upp för trappan blir jag nästan gråtfärdig. Men nu slipper jag det, ikväll är sista gången! Lycka!

Visst skrev jag att jag hade fått nya akutmediciner? Det är morfin som sprutas in i en kort liten plastslang som de har fäst under huden (i fettvävnad? Inte mycket av det kvar men den sitter på plats i alla fall) och ska tas när jag har ont i första hand. Det är ju främst ”leverhugg” som jag kallar det, och när det inte går bort så brukar jag ju ta Ketogan, men vi testade det här idag eftersom det är mer snabbverkande. Huggen kan ju komma och gå, men om de inte släpper så brukar jag ta en halv Ketogan. Men nu körde vi spruta som sagt och det skulle ta ca en kvart innan det tog. För mig tog det längre tid än så, men först trodde jag att den verkade nästan direkt. Det var nog bara en del av det vanliga – hugg släpper ju, kommer och går – men efter en 45minuter hade det successivt gett med sig.  Sedan tog det väl en timme innan jag började känna av det igen, och efter att ha väntat en halvtimme så tog vi även nummer två. Så just nu är jag smärtfri och har lite lättare för att andas. SSIH var lite fundersamma över natten, men jag brukar ju inte ha ont då så jag är inte orolig för det. I morgon förmiddag kommer de ut med nya sprutor så jag har till eftermiddagen. Om jag skulle, mot förmodan, behöva ta något på natten så har jag Ketogan och Oxascand.

Oj, vilket långt stycke det blev! Lite summering: besök idag på förmiddagen av arbetsterapeuten, av en kär vän som också är syrra (sjuksköterska) på eftermiddagen samt en annan kär vän som ville se mig lite. I morgon kommer SSIH kort på förmiddagen och sängflyttare kring lunch (för normala människor) och i övrigt lugnt.

img_20160920_164420

Eftersom inte alla har Instagram eller Facebook så lägger jag upp bilden på hur jag sitter och sover för att underlätta andningen. Fast det är ju egentligen på natten, i min säng.

Ha en bra kväll, alla mina följare!

Jack i pannan

Vilken dag! Delar av detta inlägg kommer att vara väldigt intimt och kanske äckligt men jag förvarnat innan det kommer så kan man hoppa lite i texten om man vill.

Med tanke på gårdagens morgonfadäs lade jag upp ett lugnt tempo och kunde gå in på medicinerna direkt när jag kom ner, men maken fixade gröten så jag slapp springa i onödan. Jag ordnade tillbehör som i mitt fall (just nu) innebär ljus sirap, äpplemos, kanel och grädde (från och med idag). Det gick bra att gå upp från en halv portion till 75%! Eftersom jag haft lite ont i halsen så hade jag också hett (superhett) te med honung i stället för juice.

Sov en normal timme och tog det lugnt i dagsängen fram till lunch (det sista av mammas goda levergryta).

Efter lunch skulle vi till Hjelmskyl och lämna blommor så maken for till Trädgårn och hämtade två superfina uppsättningar höstplanteringar innan han skulle hämta upp mig. Jag förberedde genom att börja packa ihop de nödvändiga småsaker som måste med – akutmedicin mot andnöd, spottkopp, mobil… Går till hallen där katterna sitter och blänger på varandra.

Storkatten vill ut så jag tar ett kliv rakt fram och trampar på lilla katten. Snubblar och faller hejdlöst, och med lite extra morfin i kroppen på grund av lite smärta från leverkapseln är inte reflexerna på topp så huvudet landar först. Med pannan rakt i skostället i metall. Där ligger jag hjälplös på golvet och är både arg och ledsen. Larmet var såklart inte runt halsen men jag når mobilen och får klart för mig att maken strax är hemma. Han hjälper mig upp och plåstrar om mig innan vi åker vidare mot Hjelmskyl och en känslosam stund med gofika, men ett snyggt jack i pannan blev det. Här kommer bild på blommorna från Trädgår’n i Flen.

mms_20160906_003244

Nu kan de som vill slippa de mest intima detaljerna hoppa ner i texten. 

Redan igår började ett nytt problem. När jag kissade på eftermiddagen såg jag blod på pappret (i urinen är det ju svårt att se eftersom den oftast är så mörk av bilirubinet) och efter lite enklare detektivarbete med toapapper upptäckte jag att jag blödde ur rektum (tarmen). Nästa avföring var mer vattnig än vanligt och det var mycket synligt blod. Jag hade också mer ont i magen än vanligt.

På morgonen idag när vi invigde nya sittbrädan i badkaret fixade maken en handduk att sitta på efter duschen, och när jag klev upp såg jag en fläck av något som jag inte hade känt att det lämnat kroppen. Under förmiddagen fick jag än vattnigare diarré med mycket blod och ringde in till SSIH för rapportering. De återkom på eftermiddagen efter samtal med läkaren och meddelade att vi i nuläget avvaktar och ser, och då hade nästa avföring faktiskt redan blivit bättre, men det skrämmer ju lite när man blöder ur rumpan sådär.

Nu kan man fortsätta läsa igen. 

Jag hör lite nu och då om personer som vill hälsa på men inte riktigt vågar. Tänk inte så! Det är så välkommet med sällskap! Även om just denna vecka är fullbokad på grund av mitt stora mål för helgen – att klara av att se mina kära ”träningskollegor” och min egen (inte längre) häst på kurs – är så viktigt att jag verkligen begränsat alla besök och utflykter, så är jag lättillgänglig från nästa vecka. Det är bara att höra av sig och kolla när jag är hemma. Det har fungerat kanon via sms, Insta, Fejjan och mail hittills! Vill man inte komma så är det helt ok, men om man funderar så kan man alltid fråga. Jag lovar att säga nej om det inte passar!

Nu ska jag försöka hitta lite trötthet igen. Morgondagen innehåller ett kärt besök från flickan med den första turkosa blombuketten (den andra kom ju från ett par – bokstavligt talat – kollegor) och några lätta ärenden på stan.

En händelserik dag

Natten var lugn, men vid sjutiden började kaoset. Jag vaknade med ont, svårt att lokalisera men kändes som ryggen. Igår kväll hade jag bullat upp med en extra kudde för att kunna sova lite mer upprätt i hopp om att få ner lite vätska från buken. Eller i alla fall försvåra för den vätska som rinner ner från benen att ta sig så långt upp och trycka på. Hela natten gick som sagt bra, men sedan hände något. Till det onda, som var så svårt att lokalisera, kom andnöd där det kändes som om jag inte fick ner luft i lungorna och en rejäl frossa. Jag kunde knappt kommunicera till maken vad som var fel, särskilt eftersom jag inte riktigt visste det själv. Men han fick upp mig ur sängen och jag kunde pressa ner lite luft i lungorna innan jag tog mig till toaletten och fick ur lite vätska. Frossan var fortfarande ett jätteproblem. Jag gick tillbaka till sängen för att värma mig, men det kändes inte bra så jag gick en vända till och kunde avsluta toabestyren. Det var väldigt svårt att ta medicinen på grund av frossan men det gick.

Vi bäddade ner mig i soffan, där jag sitter mer upprätt, under två filtar. Maken hjälpte mig med alla övriga morgonmediciner medan jag koncentrerade mig på att slappna av. Till slut gav frossan med sig och jag kunde äta frukost. Efter bestyr med påklädning av stödstrumpor (jag har fått jättefina lårhöga strumpor nu som gör att det inte gör ont att gå trots svullna ben), och resten av kläderna, fick vi det sista lilla frysandet att ge sig och istället övergå till svettningar. Då blev det isvatten och blöt handduk på huvudet som behandling. Jag ringde SSIH och rapporterade om morgonen och de beslutade sig för att komma och titta till mig.

SSIH tog alla möjliga prover och tester. Syresättningen var på 93% i fingertopparna så det var ju bra. Blodtrycket lite lågt. Mina två påsar blod hade höjt blodvärdet från 87 till 97 – alltså en bit kvar till normalvärden. Det sämsta var väl att jag hade för höga värden på de vita blodkropparna så nu tror de på en begynnande lunginflammation. De sätter in antibiotika mot det – så nu får jag användning av den jag tog med på Italienresan. Jag har också fått strikta instruktioner om hur jag ska göra nästa attack. Jag ska ta två Ketogan mot andnöd och en halv lugnande (Oxascand tror jag att det står på påsen).

Men, det har inte bara varit kaos idag. Jag har haft kärt besök från Uppsala och fått lite uppdatering på den fronten. Det blev ju ”underhållning” hemma på grund av dagsformen men alltid lika trevligt att träffas! <3 Sedan att tröttheten kom i vågor, ja, det är ju en del av livet just nu. Rätt vad det var så blev jag tvungen att röra lite på mig för att inte somna mitt i en mening. På riktigt. 🙂 Trycket över buken är fortfarande stort men jag kan äta lite i taget. Piggelin är favoriten som mellanmål just nu, och en fin bit äkta torkat renkött. Dock inte samtidigt… Maken fixade toaletten nere så nu slipper jag släpa mig upp för trappan när jag blir nödig. Så många bra saker idag, även om det började med en rejäl skrämselhicka.

I morgon ser vi fram emot lyxlunch på fina Lida café, och hemleverans av närproducerad zucchini.




Minikrasch

Två pigga dagar och nätter sedan jag fick nya mediciner. Första natten sov jag ett längre sjok i början men kunde inte riktigt somna om vid femsnåret. I natt fick jag knappt sova alls. Jag samlade på mig rätt mycket mat också eftersom det inte kom ut något förrän strax innan läggdags, och då blev det lite bråttom. Likaså i morse, och då sa magen ifrån på flera sätt med färger, ont och upprepning.

Till slut blev det läge för frukost och jag fick i mig mina mediciner. Och två goda knäckebröd med keso och tomat och salt. Sedan blev jag fast av trötthet och rädsla för illamående. Maken fick assistera mig till soffan, fixa med kuddar och filt och alla säkerhetsattiraljer som spypåse (även kallad snuttefilt), spottkopp (=snuskburk), vatten och papper. Nu har jag sovit nästan två timmar och ska vila mer innan SSIH kommer och lägger om såret igen.

Fötterna ser riktigt bra ut nu, inte mycket blåsor kvar utan vi kan smörja med mjukgörande salva. Det är ju bra! Ikväll mot Järpen! Längtar!

Nya tider och nya mediciner

Jag har kommit fram till att jag måste sjukskriva mig på 100%. Det är ju bara att konstatera att levern inte längre tillåter mig att arbeta, eftersom det tar mig alldeles för lång tid att röra mig, det går bra att sitta ner och jobba vid datorn ett par timmar men sedan orkar jag inte mer utan då är även hjärnan trött. Det är en stor sorg för mig men – som jag försökt vara noga med hela tiden – man måste lyssna på sin kropp. Undervisning är inte att tänka på alls i det här läget, och då är man inte längre lärare.

Igår var jag mycket mer ledsen över det här, idag känns det som att jag redan till viss del har accepterat och i tanken börjat gå vidare. Jag måste försöka komma på ett sätt att komma ut till stallet ett par, kanske tre dagar i veckan. Dessutom kommer jag att ha tid med allt det där man aldrig tar sig tid med annars – rensa bland foton, kanske klippa ihop en film. Kanske titta på film om det är dåligt väder. Ja, när jag inte sover förstås. Och mycket måste göras med fötterna högt.

Läkaren var här i morse och vi gick igenom nuläget. Nya mediciner har jag fått. Morfinplåster – svagt, men det är ju bra – som sitter tre dagar i taget sedan byts. Kan kompletteras med tabletterna om det behövs. Urindrivande för att bli av med lite vätska i benen, kan ta några dagar att komma igång. Slemlösande som kan hjälpa mig med sniglarna som kommit krypande tillbaka. I morse var de så ihärdiga att jag fick kräkas av dem (det var då inget annat som dök upp), eller vad man ska kalla det när det mest kommer slem och skum (jippie för grafiska beskrivningar?). De har också, med motvilligt medgivande från mig, satt in Betapred (kortisonet) igen. Det får fyra dagar på sig att visa att det kan göra en skillnad, sedan får jag avbryta om jag vill. Eller trappa ned i ett par dagar och det går fortfarande att avbryta utan fortsatt nedtrappning. Jag har bestämt mig för att ge det en chans till att hjälpa mot illamående (har ju onekligen blivit sämre), leversmärtor (samma där) och trötthet (BINGO). Så nu jäklar ska vi bli smärtfria, hungriga och pigga. Jag och mina löss (?!)

Att se fram emot närmast är besök från bror med familj i morgon och så resan upp till Järpen i första klass sovkupé för att träffa bästaste syster yster (kusin med upphöjd status) och kanske hennes päron om jag har tur.

Såromläggning

Då har maken gjort sin första såromläggning, vilket gick galant! Såret/öppningen såg jättebra ut. Jag ska spola lite senare idag och sedan dröjer det fyra dagar igen till nästa omgång.

Blåsorna på högerfoten är frilagda eftersom de vätskade så mycket under dagens utflykt och promenerande (undrar ibland om någon ser mina fötter, i sina stödstrumpor, läckande gul vätska), och tvättade med klorhexidin. Nu är maken på närmaste apotek och försöker göra sig förstådd nog för att få tag i salvkompress eller liknande som inte fastnar i såret.

Rehabilitering

Jag har nu påbörjat ett egenhändigt framtaget, mycket flexibelt, rehabiliteringsprogram. Betapred (kortisonet) fasades ju ut helt i måndags och eftersom jag inte märkt någon skillnad i illamående så valde jag att inte fortsätta/börja om utan att låta kroppen vila från den medicinen och hjälpmedicinen Omeocat som skulle skydda magen. Känns ju dumt att fortsätta med något som inte har märkbar effekt och som kan påverka magen negativt. Det godkändes även av läkaren på SSIH med kommentaren att det också var bra för mitt immunförsvar.

De mediciner jag tar nu är då Haldol mot illamående i förebyggande syfte, halv tablett morgon och kväll. Vid behov, efter toabesök, tar jag Kodeinfosfat och två Dimor. Och om jag får ihållande smärta så har jag morfintabletter som jag tar en halv av, också vid behov. Hittills har det blivit en tablett.

Jag håller fortfarande koll på temperaturen och den fortsätter att fluktuera fritt. Enligt doktorns instruktioner låter jag det inte oroa mig så länge som jag inte känner några andra symtom på sjukdom.

Det som kvarstår att rehabilitera är enstaka lever”hugg” (inte så mycket att göra åt det mer än att ta medicinen om de blir långvariga), Bilirubinvärdet (där var rekommendationen mat och rörelse) och så mina svullna ben. Stödstrumpor är inhandlade (inte lätt med storleken) och själva planen är nu rörelse och massage. Självklart rörelse i måttlig mängd men samtidigt behöver ju både ben- och hjärtmuskler arbeta för att få full cirkulation i kroppen. Så det är min plan. Jag försöker att inte ligga still så länge i taget trots solandet, och om jag gör det försöker jag få upp fötterna högt. (I morse vaknade med mycket mindre svullna fötter och vader men låren var nästan tillbaka till sitt forna omfång, det hade nog sett rätt kul ut… ?)

Maken fick igår ansvara för massagen, ikväll är han borta så då får jag be någon annan.

Överlag måste jag säga att jag känner mig mycket piggare nu och ser fram emot vår skaldjursfrossa ikväll.

Skuggan i hörnet

Det börjar bli verklighet nu. Dags att inse att jag inte kommer att bli bättre än såhär.  Jag har förvarnat om att jag kanske måste sjukskriva mig, hur många procent återstår att se. Så lite som möjligt såklart. Hästen är ju redan nu i tryggt förvar. Ägarbytespapper är påskrivna och redo att lämnas över.

Än är det inte kört, men det börjar bli mycket svårt att ignorera. Jag är riktigt sjuk.

I förrgår var vi ju in för byte av förbandet och då hade det blivit lite infekterat. Det kan ju inte förklara all feber men de senaste dagarna har jag ju tagit tabletter oftare än jag vill (vilket inte är svårt eftersom jag inte vill ta några alls) och nu har de satt in penicillin. Det verkar inte ha kickat in än eftersom jag hade 38,7 igår kväll. Men nu på morgonen var det 37,8 istället så det kanske är på väg.

Maken kom igår och idag får vi besök av en kompis.

Badat och problem

Temperaturen fortsätter att svänga. Jag hade en teori om att det var mängden täcken på natten som ökade på värmen i kroppen, men den tesen sprack tyvärr redan igår kväll eftersom jag hade 38,4 när jag gick och lade mig. Igår började även benen svullna upp, troligtvis en effekt av kortisonet i kombination med att jag sitter still så mycket. Jag har varit svullen runt hela magen också, med vissa tarmtömningsproblem/gaser.

Idag ringde jag hemsjukvården igen och rapporterade om temperaturen och de andra problemen. Jag tycker mig se en enkel lösning på det mesta, utom möjligtvis febern: jag måste röra på mig mer! Det bör hålla igång tarmarna och dessutom hjälpa till att transportera bort lymfan från benen. ”Orkar du det då?” var sjuksköterskans kommentar, varpå jag försäkrade att jag inte skulle ta slut på mig. Hellre rör jag på mig och sedan blir trött och sover, än bara blir trött och sover.

Snart har jag fasat ut kortisonet helt igen också och det ser jag också fram emot.

Idag fick jag ta ett första dopp i fjorden; ljummet och glasklart vatten. Den här gången vågade jag inte ligga i så länge, eftersom jag vill testa förbandet lite i taget, men nu vet jag att det funkar i alla fall! Ljuvlig känsla att njuta av bästa badet i Sverige!