Begravningen, minnesordet och den turkosa kistan

Till er som inte kunde vara där.

Det var en fin höstdag onsdagen den 26 okt när Hannah begravdes. Kanske lite dimmigt till en början, men vi slapp i alla fall regn och blåst. Alla dagar utan regn och blåst i oktober får väl ändå räknas som fina.

Strax före kl 13 samlades vi utanför kapellet. Hela 118 stycken räknade representanten från begravningsbyrån in. Släkt, vänner, kollegor och gamla elever. Vid klockringningen gick vi alla in i kapellet där Hannah låg i sin turkosa kista. Vi gick in för att ta farväl. Runt om sig så hade hon alla dessa blommor. Det var mängder med blommor. Ska försöka lägga ut ett galleri på dem lite senare.

20161026-600_7580

Officianten, Bengt Torsek, öppnade ceremonin med att vi fick lyssna till Depeche Mode. A Question of Lust spelades. Depeche Mode var ett gammalt favoritband hos Hannah. Efter det talade officianten kort om att vi var där för att ta farväl.

Länk till låtlistan på Spotify för er som vill lyssna

Sedan fick Hannah ordet. Hannah hade lämnat efter sig vit bok där hon skrivit ner allt som jag skulle behöva veta. Det mesta i boken var dock bara om vad som skulle hända med Stella och sakerna runt henne och de ärendena hade hon redan bockat av själv.

Så jag fick en sida om begravningen och en sida om ”jordfästningen”. Kort så löd det ”Ingen kyrka, ingen präst och jag vill strös i Gullmarn”. Punkt. Så var det med det. Men hon lämnade efter sig ett brev som skulle läsas upp. Från henne, till oss.

hannahtext

Självklart så skrev hon mer än så i den vita boken men det var personliga texter till mig.

Efter Hannah så lyssnade vi till Love Song av The Cure. The Cure har också följt Hannah genom livet. Tyvärr så hann hon aldrig se dem utan jag fick gå utan henne några veckor efter hennes bortgång. Hon hade tyckt om den.

Jag fick innan ceremonin ett utkast på minnestalet från officianten som jag skrivit rent för bloggen. Det bygger i princip på text som jag och Ulla-Stina skickat till honom. Men han gjorde det bra och berättade om henne på ett lugnt och stilla sätt.


”När vi träffades en kväll för några dagar sedan så berättade Du Alexander för mig om Hannah så att jag skulle få som en bild av henne till ett minnesord. Du har också skrivit ned vad vi talade om och sänt mig. Även Hannas mor har skrivit ned om Hannah så att jag verkligen skulle få rätt bild av henne till talet.

Hannah föddes i Linköping. Familjen bodde i en arbetarlänga i Svenneby, Örtomta. När Hannahs bror Gustav föddes gick flytten till Rimbo till ett litet ställe som heter Skyttebol. Sedan blev det Vingåker 1980. I Skyttebol red Hannah för första gången i sitt liv. Hon var då 3 år gammal och grannens tjej kom med sin Connemaraponny så att Hannah fick rida. Hjälmen som hon fick låna var alldeles för stor och hon satt nästan i tvärspagat på sadeln. Men skrek ändå ”Släpp! Jag vill rida runt ensam i skogen” Typiskt Hannah. Självständig och Stark, visste precis vad hon ville.

När Hannah  var 13 år så slog Hannahs mamma slog vad med henne om att hon skulle bli mer intresserad av killar än av hästar när hon fyllde 15. Men mamma förlorade. Hästintresset stod sig. Hon vann en Pizza som vadet gällde.

När Hannah fick pengar till körkort då hon tog studenten, använde hon dem till att jobba frivilligt på ett gods i England i 3 månader med handikappridning.

Efter det jobbade hon ett tag på olika hästgårdar innan hon flyttade till Björklinge utanför Uppsala och började läsa till lärare. Då hade hon också köpt sin ridtravare Mangarella som hon tidigare hade haft hand om. I den vevan blev Ni ett par.

Och Du Alexander berättade att ni blev ihop nyår 2002/2003 och att Hannah ansåg sig som den drivande parten. Vilket också var sant. Det var hon som tog kontakt med Dig efter alla år. Ni hade träffats tidigare redan på gymnasietiden men då blev det ingenting varaktigt.

Efter något år av pendlande fram och tillbaka så tröttnade Hannah på det och bestämde sig för att flytta till Flen. Först till en lägenhet men hon ville ha en trädgård och helst gärna en hästgård, men en kompromiss kom till stånd genom villan i Flen. Bröllopet stod sedan sommaren 2011 med en tillhörande fantastisk bröllopsresa i form av en kryssning i Medelhavet. Resan gjordes om nu 5 år senare och det blev er sista resa tillsammans,

Och bröllopsvalsen gick till Alphavilles låt Forever young och den låten lyssnar vi till nu.

Alphaville – Forever Young

Forever young,  ja det var så ni ansåg er vara och hon kommer i alla fall att vara evigt ung nu för oss. I minnet.

Hannah var en mycket intelligent kvinna som visste vad hon vill och vad hon hade för mål. Hennes fokus i livet var hennes häst och hennes elever.

Hon var en driven och omtyckt lärare på Stenhammarskolan i Flen inom matematik, teknik och NO. Hon var också fackligt engagerad och för något år sedan också utsedd till förstelärare.

Hannah sa ofta att hon inte behövde ha några egna barn eftersom hon redan hade så många. Hon var mån om sina elever och tog sig gärna an de som behövde lite extra stöd. Idag har många skrivit fina minnesord och skickat blommor där de uttryckt sin tacksamhet för att hon hjälpt dem på rätt väg. För hon gav sig inte i första taget och om inte en metod fungerade så prövade hon gärna en annan.

Vi återgår till hennes hästintresse, år 2007 så avlade hon fram och födde sedan upp Stella Artois från sin första häst Mangarella. Stella blev hennes ögonsten och stora glädje i livet. Kalendern planerades efter henne och nästan varje helg var det något. Hon tränade och tävlade i både hoppning och dressyr.

Inom Svenska Ridtravarförbundet var hon under flera år en uppskattad ordförande. Hennes styrelsekollegor har sagt att Hannah var otroligt duktig och påläst med allt. Ibland kanske lite för noga, men hon var omtyckt . Hon var ju en eldsjäl och hon gillade att diskutera. Hon var saklig utan att vara partisk. Hon gjorde sitt yttersta för att representera förbundet på bästa sätt.

När Hannah fick reda på att hon hade kort tid kvar på grund av sin sjukdom i början av detta år så ökade hon bara farten på träningar och tävlingar för att hinna så mycket som möjligt innan krafterna skulle sina. Och givetvis så hann hon med de mål som hon satt upp för sig och Stella.

Under den här tiden så bloggade hon om sin sjukdom på Trasdockan.nu där hon öppet och ärligt skrev om sitt liv med cancer och hon var mycket bestämd med att det inte var någonting som skulle hindra henne att göra vad hon ville få gjort.

Hon ville jobba och vara med sina elever och hon ville rida. När hon sedan inte orkade med det längre så hade hon inte så mycket mer tid kvar. Hon kämpade och levde hela tiden sitt liv på egna villkor. Genom sin blogg nådde hon längre ut än bara till de närmaste och det är många som följt hennes sista resa.

Hannahs aska skall nu spridas i Gullmarn där hon spenderat sina somrar i Hällebäck under nästan hela sitt liv.

Hon var älskad i livet och kommer att blir saknad av många.”

20150731-600_5028


Nu var det dags för Hannahs mor Ulla-Stina att säga några ord.

”Det har varit en ynnest att få ta del av all uppskattning, kärlek och uppmärksamhet ni gav Hannah under hennes sjukdomstid. Det man ofta säger om en person efter begravningen, har ni sagt till henne medan hon levde. Det betydde mycket för henne. Hon var stark, och en del av den styrkan gav ni henne.

Väldigt tidigt bestämde hon sig för att leva så fullt ut som hon kunde ända till slutet, och hon önskade att vi också skulle vara starka nog göra det. Hon ville inte vara någon som man tyckte synd om, och hon ville inte heller att man skulle tycka synd om oss.

Vi vet ju att alldeles för unga människor varenda dag diagnostiseras med en sjukdom som innebär att de bara har en kort tid kvar att leva. Det ingår i livets spelregler, och varför skulle just vi slippa undan? Och ändå är det fullständigt ofattbart när den vi älskar drabbas. Inför detta ofattbara har vi alla kämpat hårt för att vara starka och att hålla ihop, precis som Hannah ville, men nu får släppa garden, nu får vi sörja.

Hannah har haft olika roller i våra liv, i familjen, bland arbetskamrater, i vänkretsen och vi sörjer alla på olika sätt. Det finns inget facit för hur man ska känna sorgen efter någon, allt är rätt. En sak har vi dock gemensamt: Idag behöver vi alla tröst.

När mina barnbarns mamma dog, sa jag till dem: ”Vet ni, att en dag, kommer ni inte bara att känna smärta och saknad när ni tänker på er mamma. Ni kommer att känna enbart stolthet och glädje över att just hon var just er mamma Jag lovar!”. Det var kloka ord. Nu försöker jag lyssna på vad jag själv sa den gången, fastän rollerna är ombytta. Det är jag som är mamman.

”Hannah, min älskling, jag har alltid känt stolthet och glädje över att just jag fick vara just din mamma, och en dag kommer jag att kunna tänka på dig och tala om dig utan att avgrunden öppnar sig under mina fötter.”

Men idag behöver jag tröst. Nu behöver vi alla acceptera att vi aldrig mer kommer att göra allt det vi fått göra tillsammans med Hannah, men också glädjas över att vi fick göra det vi gjorde med Hannah.

  • Aldrig mer kommer jag, efter en solig dag vid vattnet, sitta i kvällningen tillsammans med Hannah, med en bok i ena handen och en drink i den andra. Men jag är glad över att jag fick göra det.
  • Aldrig mer kommer vi att sjunga Sing-Star så att traktens ungar kommer rusande och undrar vad som står på.
  • Aldrig mer kommer vi att sitta tillsammans framför tv:n och se på när Colin Firth dyker ner i vattnet utanför Pemberly i Jane Austens ”Pride and Prejudice”, men jag kommer att göra det, och en dag – jag lovar – kommer jag att minnas med ett leende.

Nu behöver vi släppa in all den kärlek vi kan få från dem som älskar oss. Vi behöver prata, se på foton, lyssna på musik och läsa texter där andra uttryckt våra känslor åt oss. En sådan dikt har Claes Andersson skrivit, och jag vill avsluta med den. Tack för att ni kom!

Det vi saknar
mister vi aldrig

Den vi älskat
saknar vi alltid

Vi mister aldrig
den vi älskat

Den vi älskat
älskar vi alltid”


Jag följde sedan upp med en kort historia om minnen och vad Hannah och jag hade gemensamt. Egentligen inga gemensamma intressen alls – men det tyckte vi bara var bra. Hon gillade hästar, och jag gillade hårdrock. Men vi reste gärna och ofta så kombinerade vi resan med någon konsert. Mest åkte vi på band som Hannah lyssnade på och ville se, men ibland så chansade vi. Under Metallica i London så stod hon och sov under slutet av konserten. Ingen direkt favorit alltså.

Nästa låt är en favorit från ett band som vi såg flera gånger tillsammans men Hannah kom aldrig ihåg vad låten hette. Hon kallade den alltid ”Nana hej, nana ho”. Det låter lite så när de sjunger en rad i första versen. Yellow Ledbetter heter den egentligen, av Pearl Jam.

Officianten ber oss sedan att ställa oss upp under överlämnandet medan han säger några ord och lägger tre blommor på kistan. Under överlämnandet så använde officianten Viktor Rydbergs ord:

”Vad rätt Du tänkt
Vad Du i kärlek vill
Vad skönt Du drömt kan ej av tiden härjas
Det är en skörd som undan henne bärgas
ty den hör evighetens rike till.”

Nu var Hannah överlämnad till naturen och stjärnorna och hennes energi lever vidare.

När vi satt oss ner igen så säger Hannahs svärmor Agneta några ord och läser ett par dikter.

Verklighetens skuggbilder av Prins Wilhelm
Detta är det hårda, det oundvikliga: att ingenting består.
Facklan är bara mörker som lånat ljus, och ljuset blåser en vindpust ut.
Pilgrimsskarorna kommer och går, en efter en försvinner de i kvällens svalka.
En natt tar allting slut när man minst anar.

Att döden når oss en dag är det enda i livet vi säkert vet.
Vi tänker inte på den därför att den framstår som en obehaglighet
Och klamrar oss i stället fast vid tingen.
Begreppet är ogripbart, vår kunskap om dess innebörd ingen.

Det går inte att ta av sig i skjortärmarna och ge döden en smocka,
Den viker undan, men kommer alltid igen, evig i sin egen förstening.
Det är farligt att ha den till fiende, säkrare att vara dess vän.
Kanske får den då trots allt en mening:
Att vara järnridån mellan nuets korta drömspel och verkligheten.

Böljeslag av  Gunnar Ekelöf
Blå är mina önskningar, blå är himlen och havets önskningar
För hårt är människornas liv för mig, jag trivs ibland musslorna och tången
Mina stränder är havets halsband och havet andas lugnt och rasslar sakta
Med alla sina vackra kiselstenar

I molnena spelar en osynlig stråkkvartett med färger och
Solen dör som en svan av ljus
Kanske någon ger mig fåglar att flyga med i solens  röda kölvatten
Där min fosforkärna darrar

Om jag väntar kanske någon förvandlar mina önskningar till raketer
Och låter dom explodera bredvid ett moln långt borta
Då skulle blåa stjärnor sakta regna ner i den röda kvällen
Blå är mina önskningars stjärnor, för hårt är människornas liv för mig

Nu går sista visan av Carl Anton
Nu går sista visan. Dig vill vi sjunga för.
Vi behöver varandra Du och jag och dom andra,
Som står utanför.
Låt den sista strofen
Bli till den sång vi minns
Tack för att vi fått ha Dig
Tack för att alla finns.

Sedan fick vi andra ta farväl vid kistan. Var och hade ju sin egen relation till Hannah och var och en hade sitt eget avsked. Det var en fin stund. När alla hade fått sin egen tid med Hannah låg det ett berg av blommor på kistan.

20161026-600_7586

Några avslutningsord och avslutningsmusik med The Cure – Pictures of You innan vi alla lämnade kapellet och Hannah.


Jag tycker att det var en mycket fin begravning och jag tror att Hannah hade tyckt det också. Jag hoppas också att alla ni som var där också fann en stund med Hannah under hennes sista dag med oss. Tack för att ni var där.

Jag vill också tacka alla som inte kunde komma men som har sänt blommor, skrivit minnesord och gett gåvor till Cancerfonden i Hannahs namn.

Jag kommer inte att skicka ut några separata tackkort till var och en. Jag hoppas att det är ok. Ni var så många och jag känner inte alla så risken är stor att jag skulle missa någon.

Tack.