Yes!!

Jag inser att det inte bara är bra nyheter, men det känns ändå såååå skönt. Det blir ingen mer behandling. Istället flyttar de fram (tillbaka?) röntgentiden så det blir röntgen på tisdag istället. Sedan läkartid efter det, och då vet vi mer igen. Förhoppningsvis.

Nu har jag varit inne på sjukhuset för påfyllning av vätska, mina värden var ändå inte så låga att de behövde hålla mig kvar utan jag fick lite dropp. Och order om att försöka få i mig lite mer natrium och kalium. Men inte för mycket fibrer. Det blir en liten utmaning, men det kan säkert gå. Nu bör jag ju börja må bättre och bättre…

Fick med mig ett recept på bukspottkörtelenzym som ska hjälpa mig bryta ner fettet i samband med maten och som de tror kan hjälpa mot diarrén. Och en salva de blandade ihop av tre olika – lite mjukgörande, lite hydrokortison och lite bedövande. Var jag ska ha den någonstans får ni lista ut själva 🙂 De tror dock att det tar ett dygn till innan jag kan se effekt av medicinen så ett dygn till av tårar och smärta. Men det känns ändå lättare när man vet att det kan ta slut.

Tack och lov har jag fått hjälp med hästen på många sätt och vis de här dagarna så jag behöver inte ha alltför mycket ångest för det. Fantastiska vänner <3 Förhoppningsvis kan jag stå på benen på onsdag och vågar lämna hemmet. I värsta fall så får jag ta blöja på för att klara bilfärden. På riktigt, jag fick en förpackning vuxenblöjor och idag kändes det tryggt under bilfärden. Man vill ju inte behöva kasta sig ut på ett öppet fält och dra ner byxorna. Än så länge har blöjan inte sett någon action men man vet ju aldrig. 😉

Jävla skit

Snart åker vi in till sjukhuset igen, jag hoppas att de har något mirakelmedel för att stoppa den här floden. För nu gör det så ont att jag gråter varje gång jag går på toa. Tre gånger hittills idag, nu senast bröt jag ihop fullständigt. Jag vet att det inte hjälper men jag orkar inte vara stark just nu. Tack och lov får jag ändå sova på nätterna trots smärtan, kroppen är väl så slut att den inte orkar kämpa emot.

Jag tror inte att jag pallar med den sista behandlingen. Min kropp klarar inte av det här en vända till. Förhoppningsvis kommer de fram till samma sak på sjukhuset. Någon stans måste man ju dra en gräns, inte så stor mening med att behandla om jag ändå inte kan göra mer än ligga på soffan. Och mer eller mindre sova bort dagarna.

Så även om Campto har gett resultat – vilket vi ju inte ens vet än – så tror jag att vi får ge upp den behandlingen.

Riktigt trött

Idag är jag verkligen riktigt trött. Började morgonen tidigt med toabesök kl 5, istället för att åka ut till stallet och knoppa häst för tävling som det var tänkt. Sedan sprang jag in och ut under några timmar. Jag tror att jag måste investera i babywipes… Varje gång jag äter blir jag sjukt trött, varje gång jag dricker kommer lika mycket upp i snigelform. Huden ser ut som tre nummer för stor. På måndag måste jag nog ringa in och erkänna mitt misslyckande. Har jag otur får jag åka in på dropp.

Jag ska snart försöka med chips och cola med is, det funkar ibland.

DSC_0347

Nu orkar jag inte ens vända på bilden av den fina blomkrukan en snäll granne/kommunkollega kom förbi med. Glädjande nog kan jag meddela att Åre choklad smakar choklad oavsett bismak från behandlingar och mediciner.

Fångad

Jag har alldeles nyss pratat med min sjuksköterska på cancercentrum och sagt att allt går bra. Äckelmedicinen går ner med rätt apelsinjuice och inte farligt illamående. Glatt började jag byta om till dressyrträning och invigning av nya stövlar. Sedan fångades jag in av toaletten och fick avboka både träning och stall. Nu sitter jag här i min nakenhet och lider.

Enda positiva är att jag kanske kan komma loss tillräckligt för att jobba. Om jag håller mig precis utanför toan kan det funka. Det går fort när det händer.
Fortsätt läsa Fångad

Nedräkning


Nu är det bara 28 dagar kvar till sommaruppehåll om det går som det ska. 28 dagar kvar med toaproblem, sedan bör det börja bli bättre. Förhoppningsvis. Men jag har nu fått strikta order om att ta äckelmedicinpulver om antalet toabesök överskrider tre per dag.  Jag får väl se hur jag gör med det, värdena var ju bra och vikten håller jag stadigt just nu.

I övrigt intet nytt, utom att vädret är fantastiskt och i trädgården händer det något nytt varje dag. Snart är det jättevallmon som blir det röda, pionerna har nog lite längre tid kvar.

 

Massive failure

En tävlingshelg med idel misslyckanden kan ju tära på självförtroendet. Men det räcker inte med det. Maken noterade efter min heroiska insats i stafetten att mina ögonvitor var gula. Efter dagens dressyrtävling (som krävde viss fysisk ansträngning) var det tydligen också gula nyanser i ögonvitorna. Jag kan inte se det själv i spegeln men andra ser det. Det får väl bli ett samtal med sjuksyrran i morgon, när det är dags för behandling tre. Om de genomför den, det beror ju på vad proverna säger. Och de tog ju en hel del prover sist.

Något som är oändligt skönt är att alla mina konstiga småsår som jag har haft på bröstet och några på armarna börjar läka ut och det verkar inte komma några nya (peppar, peppar). Det kliar heller inte alls lika mycket (kan vara en koppling där kanske?). Jag har inte haft någon feber på länge, även om jag hade förhöjd temperatur en kväll förra veckan så var det inte direkt feber. Men toabesöken är fortfarande flera om dagen.

Stafett

Kanske inte den mest lysande idé jag någonsin haft, men idag deltog jag i den lokala stafetten. 5 lagdeltagare springer 1,5 km var. Det var de längsta 1,5 km jag sprungit/gått i hela mitt liv. Jag är såklart jättestolt över att jag kom runt, med värkande lungor som fullkomligt vägrade att syresätta blodet. Mjölksyran infann sig första gången efter ca 100 m. Nästan halva sträckan gick jag, men publiken hejade lika glatt ändå. När jag kom i mål var jag helt utmattad. Jag tror inte att jag någonsin varit så nära att svimma i hela mitt liv. Nu hostar jag upp slem från de mest avlägsna alveoler och det känns ungefär som om någon dragit en stålborste genom bronkiterna. Ja – de flesta vet ju hur det känns vid en kraftigare förkylning när man hostat sig hes under några dagar. Jag har bara speedat upp processen lite och gjort det på en timme istället. Inte ens det faktiskt, starten gick kl 20 och jag var nr 2 i laget. Klockan är nu fem i nio…

Bortsett från det är det ungefär som vanligt. Inte ens äckelplastmedicinen verkar bita på toaproblemet längre, så jag har slutat ta den. Ingen idé att bli mer illamående än man behöver. Fortfarande svårt att äta och dricka, svaga muskler o.s.v. Just nu är de ju extra svaga efter loppet. Men humöret är på topp! Idag har jag varit ledig från jobbet och ägnat mig åt hästen. Åkt tio mil för att ramla av på en tävlingsbana, men innan dess var hon ju fin. Det gäller att se det positivt, annars blir man gråhårig… 🙂 Maken får samla ihop spillrorna när jag faller isär, och det händer ibland.

Nu tror jag att jag är värd ett par skivor torrkött igen…

Mest bara ner

Det har varit ett par riktigt dåliga dagar. När man inte ens kan jobba, då är det illa. För att inte tala om att man inte kan åka till stallet. Sedan i fredags har det ju varit ganska frekventa toabesök. Nu har de kompletterats med uppblåst mage och akutbehov, vilket gjort att jag fått sitta hemma och jobba vid datorn. Då har jag i alla fall nära till toa. Men när man knappt vågar äta (mer än rostat bröd med honung och banan – älskade farmormors recept – och lite blåbärssoppa), och har svårt att dricka (sätter igång sniglarna) och tarmarna värker, ja då sipprar energin ut. Igår somnade jag tidigt efter att ha legat tämligen håglös på soffan under eftermiddagen (klarade inte mer än några timmar vid datorn).

Dimor har ingen effekt. Men nu har jag fått någon receptbelagd mirakelmedicin som ska blandas med vätska och drickas. Den smakar lätt citrus (eller så är det vattnet) och påminner starkt om det tarmtömmande medel jag fick ta när de skulle göra koloskopin. Vilket inte gör det lättare att dricka. Konsistensen är plastig, tankarna går till det absorberande pulver som finns i blöjor eller bindor. Så ni förstår hur smaskigt det är… Man får väl hoppas att det har samma effekt på tarminnehållet som i blöjan/bindan.

Men allt är inte nattsvart. Idag har jag visserligen sovit lite efter lunch men jag har mer ork nu på kvällen, Kanske blöjpulvret har effekt ändå? Jag har lyckats fått i mig ett par dl resorb, och nästan en liter vatten. Och absolut bäst av allt – jag fick ett paket på posten idag från min norrländska släkting med supergott saltat och torkat renkött – en riktig favorit som jag längtat efter! <3

Renkött
Renkött

Nu håller jag tummarna för att pulvret stoppar floden så att man blir rörlig igen.

Upp eller ner

Ut ska de, de döda cellerna. Vilken väg de tar är väl den största variationen just nu. Ner verkar vara inne för tillfället. Vilket försvårar vardagen lite. Man behöver också fylla på med vatten, vilket är lite småsvårt när man mår illa om man dricker. Det blir lite fullt i magen på något sätt, så oftast kör jag på utan särskilt mycket dryck dagtid. Kanske en cola kan slinka ner. Och jag försöker ju med mineralvatten men det blir en liten liten klunk i taget. Nattetid går det bättre att dricka, jag har ingen aning om varför. Men en halvliter får jag ofta i mig. Det räcker dock inte så långt när det rinner ut direkt på morgonen… Jag får hoppas att det blir bättre nästa vecka, idag anar jag en ljusning i antalet toabesök. Men det kan också bero på hur lite jag vågar stoppa i mig.

Kanske får be om en egen toa på jobbet.

Mer medicin

Framför allt mer Betapred.

I början fick jag Betapred intravenöst under behandlingsdagarna sedan i tablettform avtagande dos: 6 tabletter dag 3, 4 tabletter dag 4 och 2 tabletter dag 5. Nu med nya behandlingen fick jag först schemat 8-6-4-2, alltså något högre dos och en dag längre. Eftersom jag mår illa av Campto så har jag nu fått dosen 12+12, 8+8, 8, 6, 4. Alltså totalt 24 tabletter dag 2, totalt 16 dag 3, 8 dag fyra o.s.v. Kombinerat med mängden Coca Cola som jag inmundigar varje dag (nu uppe i ca 1 liter) misstänker jag att sannolikheten för en god natts sömn är minimal de närmaste dagarna. Dessutom kombinerat med makens snarkningar och smackningar så känns oddsen rätt höga. Tur att han har lite andra timmar än mig så att jag får sova första timmarna ostört i alla fall. Älskar dig min käre make, men sanning är sanning… <3

Denna vecka ser jag fram emot nationella prov i matte, lyxkryssning med mor och bror samt äntligen tävling igen på söndag!