Kontrollbilder

Sitter på sjukhuset och dricker vatten. Jag ska snart göra en kontraströntgen på buken så att de har en bild att jämföra med för att se om behandlingen får effekt. En och en halv liter vatten ska jag dricka på en timme. Det lät inte så farligt. Prova gärna själva hemma… 😀

Jag har lite ont nu. Fast jag tror fortfarande att det är mest psykiskt för jag har inte ont när jag rider. Eller när jag undervisar. Men lite när jag sitter ner. Det verkar som om levern är lite känslig för dålig hållning :p Och jag har alltid mer ont i samband med sjukhusbesök, och inte ont alls i samband med träning.

I samband med att de tar blodprov eller nålar har jag börjat dela ut poäng. Senast blev det en tiopoängare, kändes knappt! Hittills har jag fått två sådana. Idag blev det en nolla, den första under den här resan. Han missade kärlet helt och fick göra om. Tydligen är mina ådror rymningsbenägna, i alla fall ibland. Omgång två gick bättre men det var inte mer än en sexa. Jag ser ut som en knarkare i armvecken.

På måndag är det dags för första omgången gift.

Så mycket sorg och kärlek

Vad vi gråter.

Jag hör hur ni gråter med oss, i era fina kommentarer. Det är nog nödvändigt att vi gråter för att rensa ut skräcken och kunna leva i glädje och kärlek.

Tänk så mycket dumt man har gjort, vilka småsaker som retat upp en. Inget att lägga energi på. Nu ska det vara positiva tankar och skratt!

Behandlingsplan

Idag har vi fått veta hur planen ser ut. På måndag börjar de med cellgifterna, då kommer jag att få två sorters cellgifter. Eloxatin ges som dropp i två timmar, sedan får jag en spruta med Fluorouracil och lite senare Calciumfolinat som ska förstärka effekten av cellgifterna. Dagen efter kommer jag att få de två sistnämnda läkemedlen igen, sedan är det paus på medicinfronten 12 dagar och så börjar allt om igen. 5 gånger kommer jag att få behandlingen innan de avgör om den har önskad effekt, alltså kommer det att dröja 10 veckor innan man vet om det hjälper eller inte. För att vara säker på att man ser rätt förändring kommer man på torsdag att ta en ny kontraströntgen.

Under den här tiden kommer de att undersöka om det finns några målsökande mediciner som fungerar på mina tumörceller. Det kan i så fall ge en ännu mer effektiv behandling, alltså mer tid att leva.

Vilket känslotumult jag lever i just nu. Jag gråter ofta, särskilt när jag läser allt fint som ni skriver om mig. Jag känner mig ovärdig, och så känner jag skuld för att jag gör er ledsna. Skumt. Det går säkert över. Men jag behöver det, all den kärlek ni ger mig. Även om jag gråter så ger det mig styrka och det känns lättare. Jag står inte ensam i det här. <3

Nu är den snart igång, den riktiga kampen. Vi har börjat vässa vapnen och värmer upp. På måndag är första slaget.

Domen

Så kom då beskedet vi fasat, men kanske ändå väntat på. Jag kommer inte att bli frisk. Nu är det bara en fråga om tid. Hur mycket tid vet vi inte än, det beror på hur jag svarar på behandlingen. I morgon får jag en behandlingsplan av onkologen.

Hela levern är angripen, liksom bukhinnan, lunghinnan, äggstockar och tarm. Det är en slembildande tjocktarmscancer som har spridit sig. Det man kan göra, om jag har tur, är att bromsa förloppet. Jag kanske har några år kvar. I värsta fall bara några månader.

Men jag känner mig inte så sjuk. Lite tryck över bröstet och magen, ibland svårt att andas. Lite tjockare ibland, kanske mest på grund av att jag smällde i mig en hel Calzone igår. Läkarna frågar om jag har ont, men jag har ju inte det. Inte så farligt.

Ny plan: ha så kul som det går den tid jag har kvar.

Ny tid

Nu har de ringt och ändrat tiden till måndag eftermiddag. Jag vet inte om det är ett bra eller dåligt tecken. Jag har också skickat ut till folk att jag bloggar här. Den roligaste kommentaren hittills är: du får inte dö ifrån oss för då får du stryk! Helt underbart att få skratta gott åt eländet.

Jag är så förundrad över all den kärlek jag får från min familj, mina vänner och bekanta och arbetskamrater. Det hjälper massor! Men jag förstår också de som väljer att hålla lite avstånd – det är ju inte så roligt att tänka på det. Jag minns hur overkligt det kändes när min vän var sjuk och hur ont det gjorde när hon till slut gick bort. Man kan liksom inte ta det till sig.

Men nu hoppas vi på det bästa och på måndag får vi veta mer.

Statusuppdatering

Igår ringde jag till sjukhuset och frågade när jag skulle träffa läkaren. Det fanns tydligen en tid till mig i datorn, men ingen hade meddelat den. Jag ska ta upp det på samtalet tänkte jag.

Jag mår lite bättre. Sedan jag fick diagnosen har jag haft svårt att äta och mått dåligt ganska ofta men igår var det mycket lättare, både att äta och att andas. Jag tror att det är en del psykiskt, att man inte vet vad som ska hända och när.

På torsdag är det dags för samtal. Då hoppas jag att de har en plan.

Diagnos

Läkarsamtalet den 4 januari gav inte så mycket information. På kontraströntgen hade man sett att jag hade saker i buken som inte skulle vara där. Någon form av cancer, på flera olika ställen. Tarmarna, äggstockarna (den som fanns kvar och den som var borta, då jag har opererat bort en av dem på grund av cystor), levern. Små förändringar i lungorna. Mer undersökningar skulle göras så fort som möjligt. Jag hade tid för gynekologisk undersökning torsdag samma vecka, de skulle återkomma med övriga tider så fort det gick.

Jag grät. Min man var jättebra, lugn och full av tillförsikt. Men eftersom jag förlorade en av mina bästa vänner i cancer (bukspottkörteln) i somras, så var det väldigt svårt att hålla skräcken borta. Redan innan hade jag flera gånger brutit ihop i rädslan för cancer. Nu var det på riktigt, det jag hade känt stämde. Det var saker i magen som var i vägen när jag böjde mig ner, det var inte bara inbillning. Kanske var det också det som gjorde att jag hade svårt att äta, lätt blev illamående. Den dagen informerade jag min närmaste familj.

Redan dagen efter ringde man från sjukhuset och erbjöd en tid för kontraströntgen av lungorna samma dag. Jag fick tid för magnetkameraundersökning måndagen veckan efter. Man tog fler blodprover. Fokus just nu var att ta reda på vilken typ av cancer det var som spridit sig. Gynekologen informerade om hur man skulle gå till väga om det visade sig vara äggstockscancer, men arbetsteorin var tarmcancer. Jag fortsatte med att informera vänner och arbetskamrater.

Samma dag som magnetkameraundersökningen hade jag också fått tid för läkarsamtal. Läkaren informerade om att han ville lägga in mig ett par dagar för att ta en leverbiopsi och dagen efter söva mig för att kunna göra en koloskopi och gastroskopi. Det sistnämnda för att jag hade problem med maten. Jag fick komma tillbaka till sjukhuset dagen efter och påbörja fastan för leverbiopsin. När jag skulle dricka laxermedlet på kvällen kunde jag inte behålla det andra glaset, men tur i oturen så blev min koloskopi uppskjuten på grund av akuta operationer så jag fortsatte jobbet med laxering dagen efter. När de väl sövde mig hade jag fastat i två dygn.

Efter uppvaknandet i torsdags fick jag från sköterskorna reda på att jag glatt hade tackat ja när ett barn bredvid mig blev erbjuden glass – inget jag kommer ihåg men ett friskhetstecken när det gäller mig. Jag hade även deklarerat högt och ljudligt hur hungrig jag var så de var beredda med macka när jag väl piggnade till på riktigt. Läkaren kom och talade om att de inte hade lyckats genomföra koloskopin den här gången heller, de kom helt enkelt inte runt kröken. Jag glömde fråga om gastroskopin och han sa inget. Eftersom jag var lite groggy fortfarande är jag lite osäker på vad som egentligen sas men jag har för mig att jag skulle få en tid för genomgång av provsvar och en tid för genomgång av behandling.

Så nu väntar jag bara på att få en tid.

Bakgrund

Det är inte lätt att komma ihåg allt. Men någon gång under förra vintern – 2014/2015 – fick jag kraftigt ont i magen och fick åka in till akuten. Man hittade inget, men sedan började det att krångla. Under våren sökte jag hjälp från min vårdcentral, man gjorde bakterieodling på urinprov men hittade ingenting. Eftersom jag tidigare haft cystor på äggstockarna bokade jag tid för kontroll, men inte heller där såg man någonting.

Sommaren fick rulla på, kanske skulle det gå över under semestern. Det gjorde ont lite nu och då, och på olika ställen. Ibland kändes det precis som cystor på äggstockarna. Ibland var det tarmarna som gjorde ont. Under hösten tog jag tag i problemet igen och fick ny tid på vårdcentralen. Det var första gången jag nämnde att jag var orolig för cancer. Min mormor hade haft tre sorters cancer under sin livstid, men alla tre kunde opereras bort.

Jag fick lämna in avföringsprover och de tog blodprover. Dessa visade blod i avföringen samt tecken på inflammation i kroppen. En rektoskopi kunde inte genomföras helt men visade att tarmväggen blödde. Jag fick remiss till koloskopi, som skulle genomföras den 21 december. Den kunde inte genomföras helt, men kirurgen som försökte trollade fram en tid för kontraströntgen samma dag.

En vecka senare hade jag fått en läkartid för samtal på mitt mobilsvar. Då visste jag att något var allvarligt fel.